toouchh

låg nyss och tänkte på en sak.
när skadade jag mig själv medvetet sist?
va de samma dag som inläggningen på barn psykakuten?
eller har jag skadat mig efter de?
jo just det, en gång inne på psyk också..
minns knappt.
mina ärr från samma dag som psyk är lika tydliga som om de va för tre dagar sen jag skapade dom?
jag gav dom ett hem, min arm.
dom är lika tydliga, och när jag drar fingrarna över underarmen känner jag hur dom sticker upp en bit.
ångrar jag mig?
jag vet inte.
ibland ångrar jag att jag inte skar ännu djupare. att jag missade pulsådran.
ibland ångrar jag att jag var så frukstansvärt svag och pillade i sönder den förbannade pennväsaren & satte den vassa biten mot armen.
jag är för svag.
måste ta mig upp.
ge mig ett rep så jag kan börja klättra igen.
för utan rep faller jag bara.

har funderat ett tag, har ju inte publicerat min blogg någonstans på väldigt väldigt länge, utan jag har bara skrivit, men ingen har vetat de.
nu har jag bestämt mig, jag ska berätta att denna bloggen finns, jag finns.
för varför ska jag gömma & skämmas över att jag mår dåligt, och lever med ett självskadebeteende, som bara blivit värre.
varför ska man låtsas som om de dåliga sakerna inte existerar?
jag är inte ensam med detta! långt ifrån. jag skäms inte längre, jag tänker prata öppet om detta, vad andra än tycker.
men missförstå mig rätt, trots att jag skriver om det & lider av de, så uppmuntrar jag absolut inte andra till att pröva. och om ni fortsätter läsa, kommer ni förstå vilket helvete de är, vilket kaos jag har i min hjärna, tro mig, ni vill inte ha de.
men iaf
från och med nu kommer jag skriva öppet om mitt beteende, mina tankar osv här på bloggen.
stör de dig, så läs inte.
från och med nu handlar min blogg om kampen mot självskadan. ni kommer få läsa om saker ni inte visste om mig. som ingen vet.
för nu slutar jag skämmas.
döm mig om ni vill, jag vet vem jag är, och jag är inte psykiskt störd.

idag var en okej dag.
vaknade hos fanny vid elva.
gick ner till felle och käka frukost och så.
vid tre drog jag in till lund och blev hämtad av moster.
åkte hem till henne och började plugga direkt.
gjorde 41 frågor inom samhällskunskap..
Nu blir de plugga på svaret hela kvällen..
prov på del ett imorgon.
pressad som fan..
nu på kvällen attackerar han igen.. han äter upp min själ sakta..
bit för bit försvinner jag..
nu är jag snart borta, försvunnen.
poff
då är de han som har tagit över.
han tar över de sista som är kvar..
han är så stark
så mycket starkare..
orkar inte mera nu.
kan inte slå tillbaka. för svag

tack och hej

drog från sista lektionen.
ångesten attackera.
åt mig.
slukade min kropp.
sitter på bussen till dalby med fanny.
väntar på att mitt teralen ska börja värka.
så lugnet kan skölja över mig.
få mitt hjärta att inte hoppa ur kroppen.
få pulsen att sluta eka i örat.
få bort bilderna i huvudet.
självskada.
just nu vill jag inget annat.
fly.
försvinna,
men bara för stunden.
få stenen att släppa från bröstet.
jag är redan död,
i själen.
tack och hej

inlärd självskada.
ja.
gör de ont ?
nä.

alla frågar alltid om mina sår.
vad svarar man på en sådan fråga?!
ja jag skadar mig själv.
som om de vore ett tvång.
min hjärna skapar kaos.
min hjärna ger mig fula är.

tom
förvirrad
ensam
frågetecken

försov mig en timme idag.
lyckades ändå hinna.
kanske.

igår var en fruktansvärd kväll.
ville egentligen bara skrika rakt ut,
ville egentlgen skada mig rejält.
återfall lockade.
abstinensen steg.
de stack i fingrarna.
dragkraften var så oerhört stark.
men
jag skada mig inte.
jag tog circadin och teralen och la mig i min lillasysters säng och somnade.
trygghet
jag behöver trygghet.

jag fortsätter tänka "jag vill hem" även om jag är i mitt rum.
vad betyder de?
vad är hemma?
hur tar jag mig dit?
varför mår jag ens såhär?

ångestattacken ligger och trycker i bröstet och de ända som hörs i huvudet är ordet självskada.

jag vet inte varför jag mår såhär.
jag vet bara att de gör ont.
jag vill skada mig.

hej.
kände för att skriva av mig lite.
det har hänt mycket.
saker jag inte har lust att dela här.
saker som Springer mig tätt i hälarna.
saker som kommer upp när jag blundar.
saker som aldrig försvinner.

min ångest är värre, värre än någonsin.
den äter upp mig innefrån. ångesten som får mig att göra saker jag inte borde, jag brukar kalla min ångest för han. jag vet inte varför.
men de gör ont.
ingen kan förstå min känsla.
den kalla
äckliga
vidriga känslan..
är så trött på att leva såhär.
orkar knappt
gå upp på mornarna.
vill inte
kan inte
..