toouchh

fuck off barnpsykiatrin!
ni har lurAt fel familj :)
the war is on!

dessa dagarna har varit jobbiga som fan!..
jag hatar halmstad haha!
kom hem igår, riktigt jävla skönt.
mår faktiskt helt okej just nu, :)

till er som trodde jag skulle förlora,
fuck you, jag kommer alltid ta mig upp & vinna.
för jag är så jävla stark!
jag klarar aaaallting, thats it. ;)

för övrigt hoppar jag av skolan & börjar om till hösten, har missat för mycket denna terminen..
så nya tag, ja!

hejdå självskada, hejdå deprisoner (stavning haha?) hejdå med allt som fick mig att må sämre.
jag behöver inte detta,
jag går vidare nu! :)

- ni som nt vet tillräckligt mycke, alltså allihopa, för de är bara jag som vet allt, för de är mina känslor & tankar. men jag skrattar bara åt era kommentarer om hur patetisk jag är osv. haha okii sötis, vi får väl se vem som tar sig längst i livet :)
tack för alla andra fina kommentarer, ni är underbara <3

hej
just nu befinner jag mig på barn psyk i halmstad..
har legat två dagar i malmö, men dom behövde fler rum, så de skickade mig till
halmstad
hur länge jag ska vara här vet jag inte.
de är nya läkar bedömningar varje dag, och idg är min klockan ett.
jag kom hit igår vid elva tror jag, på kvällen.
dryg taxiresa.
jag vill inte gå in på varför jag är här, men jag har inte skurit mig iallafall.
så nu vet ni.
men jag ska kämpa genom detta också.
höres

faller.
planlöst.
jag trodde de fanns en botten och att jag hade nått den.
men så fel jag hade..
jag trillar bara djupare
längre ner
de tar aldrig slut, varför i helvete tar de aldrig slut?
samtalet hos bup slutade inte bra..
går inte in på varför förräns jag fått raka besked..
men just nu
vill jag bara skrika, slå knytnävarna i väggen, dunka huvudet tills jag svimmar. skära sönder mina armar, nä hela kroppen faktiskt. känslan..
så underbar
saknade känsla
om dom bara förstod..

somnar nog snart här i denna extremt hårda soffan.
trött på att vänta.
väntrummet gör mig mer deprimerad än vad jag redan är.
mår illa
är yr
ögonen är suddiga
gråter så jävla hysteriskt inombords.
på utsidan
är jag som en vägg just nu. instängd!
bara skjut mig i huvudet nu liksom
vad är meningen med att låta mig lida såhär.. ?
ja slut på ord
ses

de började gå upp åt.
men de senaste veckorna har allting rasat igen.
jag känner att de är påväg, det känns som de kommer vara ännu en mörk period i mitt liv.
allt jag tänker på är att skada mig själv.
jag förknippar allt med det..
jag vill verkligen inte må dåligt. vet inte om jag orkar må sämre än såhär. orkar knappt gå upp på morgnarna, för ligger jag kvar slipper ja vara involverad i livet.
jag stänger mig själv ute mer o mer. orkar inte prata, skratta. vill bara vara för mig själv. frånvarande..
trött på detta, orkar inte mer..

du är för bra.
för bra för att va sann.
för underbar..
min.

är fortfarande sjukt pigg.. vaknade klockan tre så inte så konstigt kanske hahaha.
bliii den jedai du alltid föreställt dig!!!
ja jag <3 reklam hahaha
puss

är de okej om jag skär mig nu & skyller på att de är skärtorsdag? :)

mår inte tipp topp,
börjar passera gränsen nu..
ska ta teralen, hoppas på att de hjälper.
har jag tagit min medicin idag?
minns knappt.
känner mig splittrad.
mitt huvud är en ända röra just nu.
vill skrika.
något stoppar mig.
vill gå upp i badrummet, leta upp första bästa rakhyvel, trycka, dra, lyfta. byta plats, trycka, dra, lyfta.. se hur skinnet sakta delar sig, och hur blodet börjar bulta ut.
de gör ont, psykiskt.
jag önskar något kunde bota detta.
jag är inte bara mitt i detta,
jag är längst ner, har fallit så långt ner, att detta är de ända som är realistiskt, detta är verkligheten, min verklighet.
jag har vant mig.
detta är mitt liv.
men jag vill ändra på det.
ibland.
orken är inte tillräckligt stor.
förändring = jobbigt.
vet inte mer vad jag ska skriva.
allt är jobbigt just nu.
känner mig som ett vandrande spöke.

saknar dig, så jäkla mycket..

idag är en okej dag, tror jag..
saknar.

you gonna miss me when im gone..

nej.
de är fan inte okej.
nej.
jag mår fan inte bra.
mitt liv består av nej.
bara nej.
orkar inte.
måste ta mig upp.
borde ta mig upp.
men känner inget annat liv
än dehär.
meningslöst.
nothings fine im torn

just nu
mår jag inte väldigt bra.
känns som om jag ska svimma vilken sekund som helst.
falla ihop, pladask på marken.
åwh jobbiga känsla, go awaaay!
mår illa, känner mig skakig, fryser men är varm. ögat gör ont som attan!
just nu
vill jag bara dunka mitt huvud i en stenhård tegelvägg, mosa handen med en hammare, dela mina armar och le när blodet rinner ut, hoppa från ett fönster och slå i hela jävla kroppen och känna den bultande smärtan.
sjukt va?
men, jag gör inte de. de är inte värt de just nu.
så låg är jag inte förtillfället.
än sålänge pallar jag.
får se hur jag mår om någon timme....
tack och hej

låg nyss och tänkte på en sak.
när skadade jag mig själv medvetet sist?
va de samma dag som inläggningen på barn psykakuten?
eller har jag skadat mig efter de?
jo just det, en gång inne på psyk också..
minns knappt.
mina ärr från samma dag som psyk är lika tydliga som om de va för tre dagar sen jag skapade dom?
jag gav dom ett hem, min arm.
dom är lika tydliga, och när jag drar fingrarna över underarmen känner jag hur dom sticker upp en bit.
ångrar jag mig?
jag vet inte.
ibland ångrar jag att jag inte skar ännu djupare. att jag missade pulsådran.
ibland ångrar jag att jag var så frukstansvärt svag och pillade i sönder den förbannade pennväsaren & satte den vassa biten mot armen.
jag är för svag.
måste ta mig upp.
ge mig ett rep så jag kan börja klättra igen.
för utan rep faller jag bara.

har funderat ett tag, har ju inte publicerat min blogg någonstans på väldigt väldigt länge, utan jag har bara skrivit, men ingen har vetat de.
nu har jag bestämt mig, jag ska berätta att denna bloggen finns, jag finns.
för varför ska jag gömma & skämmas över att jag mår dåligt, och lever med ett självskadebeteende, som bara blivit värre.
varför ska man låtsas som om de dåliga sakerna inte existerar?
jag är inte ensam med detta! långt ifrån. jag skäms inte längre, jag tänker prata öppet om detta, vad andra än tycker.
men missförstå mig rätt, trots att jag skriver om det & lider av de, så uppmuntrar jag absolut inte andra till att pröva. och om ni fortsätter läsa, kommer ni förstå vilket helvete de är, vilket kaos jag har i min hjärna, tro mig, ni vill inte ha de.
men iaf
från och med nu kommer jag skriva öppet om mitt beteende, mina tankar osv här på bloggen.
stör de dig, så läs inte.
från och med nu handlar min blogg om kampen mot självskadan. ni kommer få läsa om saker ni inte visste om mig. som ingen vet.
för nu slutar jag skämmas.
döm mig om ni vill, jag vet vem jag är, och jag är inte psykiskt störd.